Hej

Hej folket!

Satt här framför datorn och gjorde en uppgift i Psykologin vilket fick mig att börja tänka väldigt mycket på allt som finns här i livet. Rätt massivt när man tittar runt sig och inser vad liten man igentligen är.

Började fundera i banorna hur mycket kontroll har man igentligen på sitt eget liv?

Jag kom fram till att man igentligen inte har kontroll på sitt liv utan det är samhället som säger åt dig hur du ska leva, vad du ska göra och hur du får göra de. Vi har gått mer och mer mot att folk ska behöva slita hela livet med att jobba och sedan pensionera sig för att få vadå? Bo på ett ålderdomshem som låter dig ligga i en säng, skita på dig och få liggsår för att de som jobbar där inte orkar ta hand om alla? För att staten tycker att det inte behövs mer resurser till ålderdomshem. Det är ju inte riktigt klokt hur de i stort sätt säger "Tack för att du spenderat hela livet åt att jobba och betalat skatt, nu är du gammal och vi skiter i dig" För det är i stort sett nästan så det är. Och vi ska vara det underbara landet som alla vill komma till.

Är de verkligen så underbart?
Vi verkar ju inte ens kunna ta hand om våra egna, se bara på va många det är som får bokstavligt talat bo på gatan. Förtjänar inte dom att få tak över huvet och ordentlig hjälp för att lösa problemet som satte dem på gatan i första läget?

Sen har vi ungdomarna också det är ju bara dem som är våran framtid men varför ska vi hjälpa dem att komma ut i arbetslivet, de skulle ju vara dumt om de får ett jobb och kan klara sig sjävla eller hur? Och va tänker bolag som gör student lägenheter på när de bygger dem på ett sånt sätt att de måste sätta ett löjligt högt pris på dem för att de inte ska gå back när de hyr ut dem.

Ah ja ser inte varför folk vill komma hit till de "underbara Sverige" vi kan inte ta hand om oss själva än men ändå försöker vi hjälpa alla andra oxå?....Borde det inte vara bättre att fixa problemen man har på hemmaplan innan man försöker hjälpa andra. Bara en tanke ja har, rent hypotetiskt.

Om jag har stora problem med t.ex flickvänen, jobbet och en av mina bästa vänner så borde jag sattsa på att fixa dessa problemen eller hur? Men istället lägger ja dessa åtsidan och går runt och försöker hjälpa alla andra. Skulle det inte då vara mycket smartare att lösa mina egna problem först då och sedan försöka hjälpa andra när jag själv är på 100%

Att inte vara 100% själv och fösöka hjälpa någon kommer troligen inte hjälpa den person på bästa sätt för innerst inne går du och oroar dig över de problem du själv har.

Har jag inte rätt om att detta påminner lite om Sverige? Vi har stora sår men istället för att slicka dem så försöker vi plåstra om alla andra.

Bara lite tankar som kom upp.

Ta hand om er allesammans
And stay true to who you are always.